Efter ett dåligt ridpass kan det alltid komma ett bra. Det är väl det fina med den här sporten! Fredagens ridpass drog vi ett streck över, tog en mysig uteritt i lördags och körde på med nya friska tag i söndags. Och hej vad det gick! Paddocken hade tinat lagom mycket för att det ÄNTLIGEN skulle gå att rida ett ordentligt pass utomhus. Jag har fått låna ytterligare ett nytt bett att testa till Sixten. Den här gången ett rakt ettbett. Som jag tidigare har skrivit kom jag på att Sixten verkar föredra fasta ringar så att det inte rör sig för mycket i munnen. Att gå från tvådelat till rakt var ytterligare ett steg mot att slippa "runtskramlet" i munnen. Han har aldrig gått på rakt bett tidigare så det var en chansning, men den visade sig gå hem. Under söndagens ridpass lossade många spärrar. 

Eftersom det alltid står hinder ute i den stora paddocken kunde vi inte låta bli att hoppa lite. Jag försökte tänka på min hemläxa från träningen att vara lite mer kreativ och inte bara hoppa ett hinder och sedan rida rakt. Istället försökte jag variera både hur jag vände upp mot hindren och vad jag hittade på efteråt. På det viset blev Sixten mer aktiv och engagerad i uppgiften. 

Filmen är från slutet av ridpasset när vi joggade av.