Magkänsla är rätt intressant egentligen. Igår kändes det helt rätt att låta Sixten vila, och när vi hämtade honom i hagen idag sa magkänslan direkt att något inte var helt okej. Ögonen hade inte samma närvaro som de brukar och han kändes låg. Någon feber hade han inte så vi sadlade på för ett mycket lugnt joggingpass i ridhuset. 

Att skritta fram var inga problem utan det var först när jag kortade upp tyglarna som jag märkte skillnad. Halsen var stel och lång och det ville sig inte riktigt. Vi började trava, och här visade sig problemen tydligt. Jag tror vi hann fem meter innan jag fick stanna och fråga de andra tjejerna i ridhuset vad han höll på med. Halsen var extremt lång och låg och han liksom sträckte hela näsan framåt, på ett märkligt sätt. Vaccinationen måste ha påverkat honom ordentligt och orsakat en reaktion. Självklart avslutade vi ridpass och gick in i stallet och pysslade om honom. Han kommer få vila några dagar under strikt uppsyn för att se hur det utvecklar sig. Stackars Lille.